Sommaren 2007 blev jag ägare till den här platsen - ett litet hus i en liten trädgård. En sådan där uppstyckad markbit som Skanska bebyggt i slutet på 70-talet. Huset likadant som de omkringliggande. Och marken "svävar i luften". Man har fyllt ut, höjt marknivån även på gatan och skapat terrassering. Så när jag flyttade in så bestod min tomt av en terrasserad bit mark med jorden hållen på plats av gamla, impregnerade stockar. Och de hade ju börjat murkna på sina ställen.

Trädgården i sig var klassisk. Till största delen bestod den av en klippt gräsmatta. Mot grannen i öster växte svarta och röda vinbär, samt en liten krusbärsbuske. Mot söder fanns en extra terrass om ca 1,5 m bredd, två stockar nedåt, eftersom man genom det sluppit ansöka om bygglov (antar jag). Mot gatan fanns en berberishäck och en jättestor forsytsia. Här stod också några små pelarformade thujor och på baksidan fanns ett liknande vintergrönt buskparti (dvs det liknade 70-talets funktionella trädgårdsidé). I det torra partiet under taket, mot söderväggen, växte en lång rad röda rosor (Lili Marlene) och invid uteplatsen mot väster fanns en lång rabatt med lavendel.

Tre träd växte på tomten, varav bara ett finns kvar. De andra växte i vägen för den mur jag bestämde mig för att investera i. Så till förmån för att stockarna fick ge plats åt en mur, som gav mig lite mer trädgårdsrum, så försvann ett prydnadskörsbär och ett äppelträd. Kvar stod ett härligt plommonträd. Men sommaren 2008 var regning, extra tyngd av konflikter på olika håll i familjen, skilsmässa och... ut kom jag en morgon och hela plommonträdet hade vält.

Och så småningom blev jag förtjust! Jag kapade grenar, baxade upp den kvarvarande stammen med en kapad gren mot ett stenunderlag (för att det inte skulle gå röta) och undan för undan kvicknade plommonträdet till i sin nya, liggande position. Jag hade fått ett slags plommonspalje... I stället för ett högt, oåtkomligt träd, hade jag nu något som nästan liknade en koja, och jag bestämde mig för att hålla plommonet på den nivån genom beskärning.

Gränsen mot gatan blev en plåga. Jag skulle kunna göra framträdanden där. Det är som en scen. Jag planterade snabbt en ny häck med thuja 'smaragd', men det tar ju ett tag innan de växer upp och ihop till den gröna vägg jag drömmer om.

De gamla thujorna grävde jag bort och fick i stället ett hål att göra en damm i. Helt fel... En damm invid en thujahäck ovanför en mur mot gatan? Och jag som skulle vilja ha ett vattenfall. Helt fel! Men så fick det bli. Nöden är uppfinningarnas moder, liksom... Eller bristen på tid, ork och pengar kanske?

Och undan för undan uppstår den ena lösningen efter den andra. Inget planerat... Jag proppade hastigt ner mina favoritrosor från min förra trädgård - Heritage, Eden Rose 88 och Jane Austin. Några irisar hade jag med mig också. Det var ingen planering alls, utan bara hastigt, intuitivt uppgrävda hål på "framsidan", mot gatan. De måste ju vara någonstans och dessutom lite skyddat medan muren kom på plats och resten av trädgården blev uppkörd.

Och det är lustigt... Med den jorden, som mina älsklingsväxter kom med, kom också min mor och hennes trädgård. Jorden visade sig innehålla frön och upp kom hennes aklejor, digitalis, månadssmultron, jättebalsamin och nunneört. Själv hade hon avlidit i början av året 2008, och hennes grava senilitet och inflytt på äldreboende hösten innan hade varit orsaken till min egen flytt till den nya trädgården. Och vi hade trädgård ihop förut. Nu, efter hennes död, så fortsätter vi att ha det... Det är fantastiskt att se hennes växter planteras av "en osynlig hand" och titta upp här och där i trädgården.

I den klippta gräsmattan hittade jag också ett minimalt pionblad. Barnen och jag frilade pionbladet genom att rensa bort gräset omkring. Det växte sig lite större och så småningom fick jag möjlighet att flytta den till en ordenlig rabatt. Vad jag hört genom utfrågning av de äldre grannarna så härstammar pionen från de första husägarna på platsen, men ingen kommer ihåg vilken färg den hade. Så jag väntar med spänning...